Jesuiterna Ad maiorem Dei gloriam

Ad maiorem dei gloriam 
Ignatius av Loyola avbildas ofta hållande en bok med Jesuitordens motto Ad maiorem Dei gloriam, till Guds större ära. Underligt nog bestämde sig de första jesuiterna tillsammans med Ignatius för att använda den latinska komparativformen maior, större. Att leva till Guds ära tycks inte vara tillräckligt. Ignatius verkar inte ha nöjt sig med medelmåttighet utan ville ha ut mer, det latinska magis, ett annat typiskt ignatianskt uttryck. Livet må vara behagligt och sammantaget tillfredsställande, men i slutet av dagen frågar man sig ändå: Var det allt? Finns det inte mer?

För mig blev frågan aktuell under de sena tonåren. Är du nöjd med kursen ditt liv håller eller måste du ändra färdriktning? Kan du med tillförsikt och glädje se på framtiden? Att ifrågasätta krävde mod och öppenhet. Mitt svar blev att bryta med min tillvaro i Stockholm och flytta till Uppsala för att studera teknisk fysik. Tvivlen och ovissheten vägrade dock ge efter. Perspektivet att arbeta som civilingenjör eller fysiker samt att bilda familj var visserligen tilltalande, men det kändes som om någonting saknades.

Sedan högstadietiden på S:t Eriks katolska skola i Stockholm hade jag i praktiken inte haft någon kontakt med kyrkan och blivit alltmer skeptisk till religion och möjligheten till kunskap om Gud, en tendens som de senaste åren hade förstärkts av mina naturvetenskapliga studier. Av en tillfällighet bjöd en bekant med mig på en resa till Rom. Tanken var att tillbringa stilla veckan och påsken tillsammans med påven och unga katoliker från hela världen. Mot all förmodan bestämde jag mig för att följa med, ett beslut som fortfarande framstår som en gåta för mig. Veckan i Rom gjorde stort intryck på mig. Det var detta jag hade sökt. Här fanns någonting att hänge sig åt, någonting som inte kunde överträffas.

Jag engagerade mig i den lokala församlingen och började föra ett aktivt böneliv. Tids nog infann sig tanken på att bli präst eller ordensman. Att leva ut min kallelse till ett kristet liv som lekman inom äktenskapet hade alltid varit ett alternativ, men i slutändan tycktes Gud ändå kalla mig att gå en annan väg. Som ordensman verkade jag kunna leva ett liv präglat av mer gemenskap med Gud och större glädje för andra och för mig själv. Jag prövade min kallelse under en ignatiansk reträtt och beslöt mig för att gå med i Jesu sällskap. Under min studietid hade jag haft kontakt med jesuitorden via S:t Lars församling i Uppsala, varför det kändes naturligt att bli jesuit i stället för stiftspräst eller munk. År 2007 avslutade jag mina studier i teknisk fysik, flyttade till Tyskland och inträdde i orden.

Novitiatet, den första utbildningsperioden, var en intensiv tid präglad av utveckling på det mänskliga planet och tillväxt i relationen till Gud. Särskilt den stora reträtten, de andliga övningarna som utgör kärnan i ignatiansk spiritualitet, var viktig för mitt beslut att stanna i orden och avge ordenslöften i slutet av novitiatet. Ändå är min kallelse långt ifrån ett avslutat projekt. Att leva till Guds större ära är någonting man måste besluta sig för varje dag på nytt.

P. Mikael Schink S.J., doktorand i teologi och studentpräst i S:ta Eugenia församling

En huvudvinst i livets lotteri
Som ung tyckte jag inte om tråkiga mässor med orgelspel och barnpredikningar. Jag var inte heller ministrant och hade aldrig lärt mig be rosenkransen. Att bli präst – glöm det! Men Gud hade ändå sina planer för mig. Som 18-åring hörde jag en predikant, faktiskt en jesuit, tala om prästkandidater som ”Guds blivande officerare”. Plötsligt var det klart: det ville jag bli! Att vara en ledare i kampenför det goda, en som inspirerar, organiserar och går i spetsen för de troende som vill bygga upp Guds rike mot alla onda krafter. Denna motivation har hållit under alla mina år som jesuit och präst.

När jag inträdde i Jesu sällskap hade jag många tankar och drömmar om mitt framtida arbete som jesuit. Bara två uppgifter var jag inte intresserad av: församlings- och ungdomsarbete. Och vad har jag gjort under mina 40 år som präst? Församlings- och ungdomsarbete! Synd om mig? Nej, tvärtom. Jag är jättenöjd med dessa mångsidiga och spännande uppgifter. Som om jag hade vunnit en huvudvinst i livets lotteri.  Också min kallelse till den världsvida gemenskapen av jesuiter, den kvalificerade utbildningen (sju års studier i filosofi och teologi i Tyskland samt en fil.kand. i psykologi vid Uppsala universitet), mitt nya hemland Sverige, mina internationella resor och alla de värdefulla kontakterna med underbara människor fyller mig med stor tacksamhet. År 2021 kommer jag att fira 50 år som präst.

Deo gratias!
P. Klaus Dietz S.J., präst i S:ta Eugenia församling, Stockholm

Bejaka mångfalden och det annorlunda!
Jag är uppvuxen i Stockholms västra förorter. Mamma och min yngre bror är kvar i livet, sorgligt nog avled min pappa alltför ung 1999. Vårt efternamn uttalas inte ”haj” utan ”hej”. Det härstammar från Gotland och betyder ”mannen från heden”. Hela mitt liv har haft en internationell karaktär. Som liten pojke gick jag i kindergarten i Queens, New York City, och min bäste vän, Edward, var färgad, något som jag inte tänkte så mycket på då. Men här lades en multikulturell grund, kan man säga.

Jag döptes och konfirmerades visserligen i Svenska kyrkan och våra föräldrar uppfostrade oss efter kristna värderingar, men fram till tjugoårsåldern tog jag inte särskilt stort intryck av religion. Det var mest idrott, i synnerhet fotboll, som gällde.

Under tonåren spelade jag i Hammarbys pojkar 67 i ungdomsallsvenskan. Tiden i Bajens ungdomslag har präglat mig mycket och jag är oerhört tacksam för allt det som vår tränare Tommy Davidsson förmedlade till oss spelare. En oförglömlig händelse var när vi landade på Aberdeens flygplats i Skottland och möttes av säckpipor inför en turnering som vi sedan vann. Flera av mina medspelare tog sedan klivet upp i allsvenskan, medan min karriär fick en helt annan och oväntad vändning.

Det blev först arbete på annonsbyrå och studier på ekonomlinjen vid Stockholms universitet. Under första terminen på ekonomlinjen märkte jag dock att någonting saknades. Humaniora, psykologi, beteendevetenskap eller något sådant mänskligt behövdes som komplement. Mina nära vänner Johan och Göran och jag hade fört existentiella samtal i flera år. På Görans födelsedagsfest berättade jag om misslyckade försök att hitta en bra kurs i humaniora på universitetet. Göran, som är katolik, visade då ett kompendium i ”Filosofins grundproblem”, skrivet av en jesuit som hette Rainer. Det här kunde vara något för dig, sade Göran. Med hjälp av erfarenheten från annonsbyrån kunde jag konstatera att layouten i kompendiet var katastrofal. Men innehållet – det lockade verkligen.

I och med de filosofikurser som pater Rainer Carls höll i S:ta Eugenia församlings lokaler i Stockholm, fördjupades tron alltmer. Kurserna och kontakten med de övriga jesuiterna vidgade ens vyer och fick en att brottas med de stora livsfrågorna. Inom kort kände jag mig dessutom hemma i S:ta Eugenia församling och i den världsvida katolska kyrkan. En församlingsmedlem frågade mig sedan en vacker dag: ”När skall du konvertera då?” Något förbluffad stötte jag först ifrån mig frågeställningen, men tog efterhand hennes undran som ett tecken på att tiden var mogen.

Det där med Ignatius av Loyolas andliga övningar verkade spännande. Vi fick läsa Pilgrimens berättelse under det första året av en kurs i andliga övningar i vardagen. Under andra året mediterade vi över bibeltexter. Döm om min förvåning när jag i dessa övningar uppfattade att Gud kallade mig till att bli jesuitpater. Jag var inte alls förberedd på det. Några i min närhet hade i och för sig undrat om jag skulle bli präst, men den tanken avfärdade jag.

Under en vardagsmässa i S:ta Eugenia kyrka hörde jag plötsligt en röst – eller ett starkt tilltal av något slag – under kommunionen: ”Du skulle kunna vara den som delade ut brödet.” Det var en otroligt omtumlande upplevelse, jag rös i hela kroppen och koordinaterna på livskartan ändrades helt. Kallelsen var helt uppenbar, omöjlig att betvivla. Ändå blev det flera månader av reflektion och andlig urskiljning. Pater Carls reagerade nämligen först med att leende säga: ”Jag hade anat det, men nu måste vi se om detta kommer från den gode eller från den onde anden.” Efter mycken eftertanke och åtskilliga meditationer packade jag väskan och begav mig till Nürnberg för introduktionen till ordenslivet (novitiatet).

Kallelsen har sedan inneburit en resa genom olika fascinerande miljöer: filosofistudier i München, praktik bland fattiga i Mexiko, teologistudier i London boende i den multikulturella stadsdelen Brixton, samt församlingsarbete i Stockholm. Det har varit särskilt värdefullt att kunna skriva en doktorsavhandling (om den kyrkliga dimensionen i Ignatius andliga övningar) i Oxford, England. I universitetsstaden Oxford kan det som här hemma oftast uppfattas som motsatser förenas: historia och nutid, tro och vetande, humaniora och effektivitet, religion och samhälle.

Allt detta har präglat min världsbild och min syn på mission i ett så sekulariserat land som Sverige. I bagaget har jag erfarenheter från miljöer där religion betraktas som normalt och den katolska kyrkan som livgivande.

P. Fredrik Heiding S.J., studentpräst och lektor i teologi vid Newmaninstitutet

I allting – Gud
Varför blev jag jesuit? Sådana varför-frågor är inte lätta att besvara. Jag skulle kunna räkna upp det som har motiverat mig men det skulle ändå bli ofullständigt. I stället för att besvara varför-frågan vill jag berätta om hur jag blev jesuit.

Även om det låter storslaget tror jag att Gud har lett mig in på den här vägen genom människor som jag mött, genominsikter och erfarenheter, det kyrkliga livet, bön och praktiserandet av tron. Frågan om ordenslivet dök upp under de sista gymnasieåren. Men jag vågade ännu inte ta steget, för jag tyckte att jag var alldeles för ung. Önskan att bli präst hängde nära ihop med frågan om att tillhöra en ordensgemenskap. Jag hade vuxit upp med tron och i kyrkan, ville ge det vidare som jag hade fått till skänks och var övertygad om att det var mödan värt att ställa mitt liv till förfogande för Kristi goda budskap. Så började jag som stiftsprästkandidat och studerade filosofi och teologi i Münster, Tyskland. Första gången jag kom i kontakt med Ignatius av Loyola var under en kyrkohistorisk föreläsning och jag blev mycket intresserad av hans person och andlighet.

Efter två års studier bar det iväg till Rom för fortsatt utbildning vid två av de institutioner som Jesuitorden driver där. I denna miljö tog jag till mig alltmer av den ignatianska andan och upptäckte några grundord som fortfarande är mycket viktiga för mig. Att man kan söka och finna Gud i allt – det var det första. Det finns inget gap mellan det andliga och det världsliga utan allt är genomsyrat av Gud, som blivit människa i Kristus. I varje situation, på varje plats och med och i alla människor kan jag upptäcka Guds närvaro och sanning. Det andra grundordet som berörde mig starkt var contemplativus in actione, dvs. att man kan vara en kontemplativ människa fast man inte lever i kloster utan arbetar ”i världen”. Det avgörande är hur jag gör saker och ting, alltså i vilken anda. Ytterligare ett ignatianskt ord, man skulle snarare kunna kalla det ett motto, blev avgörande för mig: Omnia ad maiorem Dei gloriam – Allt till Guds större ära. För mig innebär det att Gud är allt. Om jag är förenad med honom och håller blicken fäst vid honom, om han är medelpunkten i mitt liv får jag allt jag behöver, ja, otroligt mycket mer än jag kan föreställa mig. Jag behöver inte göra mig några bekymmer. Om jag först söker Gud och hans större ära får jag allt det andra också. Dessa tre insikter har jag Ignatius att tacka för. Beslutet att inträda i Jesu Sällskap och att göra tjänst ”i världen” för människorna till Guds större ära mognade inom mig.

Men det dröjde ett tag innan jag tog det avgörande steget. Jag ville pröva om min önskan var hållbar, tvekade och kom till insikt först när jag som kaplan satt in min nyinredda lägenhet. Då föll den här insikten som en mogen frukt från trädet. När jag såg inredningen, böckerna, skrivbordet, pianot och möblerna – allt utspritt på 70 kvadratmeter – stod det klart: Det var inte det här du ville! Jag kände mig snärjd av alla mina ägodelar. Risken att så småningom bli orörlig, också andligen, kändes överhängande. Lydnad, kyskhet och fattigdom – de tre ordenslöftena – vill göra oss fria för Herrens tilltal. Jag tog erfarenheten från den första kvällen i min lägenhet som ett tecken: Nu måste du göra slag i saken. Och så blev det.

P. Dominik Terstriep S.J., kyrkoherde S:ta Eugenia församling, Stockholm

Vägen som hade sökt mig länge – en kallelseberättelse
Under 40 år hade jag ingen aning om min längtan efter att leva det här livet och vandra den här vägen med Jesus Kristus. Tvärtom. Jag levde mycket bekvämt och priviligierat med tillräckligt med pengar för det mesta jag ville göra och ha, ett bra och fritt jobb som anpassade sig efter mig och inte tvärtom, en fin lägenhet mitt i stan – men också rikt på sådant som inte kan mätas i pengar; vänskap, hälsa och glädje. När jag som vuxen hade återupptäckt min kristna tro, och erfarit en omvändelse efter en längre tid ganska långt borta från tron, och konverterat till Katolska kyrkan skulle allt det där goda få ett tydligare fundament, en riktning och ett slags fullkomnande. Det praktiskt bekväma skulle nu kanske bli andligt bekvämt.

Kanske var det därför Gud kallade mig. Jag hade fått så mycket som han nu började förbereda mig på att dela med mig av och att använda i hans tjänst på ett nytt sätt.  När jag genom min återupptäckta tro och min konversion hade lärt känna Gud igen och alltmer sett hur han såg på mig, och börjat lära mig betrakta min omvärld mer med hans blick, öppnade jag mig steg för steg för att lyssna på honom. Och då kom kallelsen stegvis men tydligt: det finns något mer för mig; något mer som är något helt annat än det jag dittills hade gjort och tänkt – ja, än det jag någonsin trott att jag skulle göra.

Det började med en stark vilja att ge till andra det jag själv hade fått, det vill säga en levande relation till Kristus som visade på det verkliga målet och den sanna meningen med livet. Genom den ignatianska spiritualiteten – Jesuiternas sätt att be och urskilja Guds närvaro för att det egna handlandet ska kunna bära mer frukt till Guds ära – kom jag att förankras i den Katolska kyrkan där Kristus ständigt ges åt oss, inte i mina ensamma förhoppningar i kyrkbänken utan i sin verkliga närvaro i sakramentens materia; där jag inte utelämnas åt mig själv och mina egna begränsningar för att förstå Guds ord och där gemenskapen med andra troende i alla tider, inte minst helgonen i himlen, bär när jag inte förmår.

När jag alltmer förstod mig själv som syndare men som en förlåten syndare med uppgift att med hjälp av hela den andliga skatt som Kyrkan ställer till förfogande ge förlåtelsen och försoningen vidare, var det svårt att inte börja utvärdera vad jag höll på med. Jag fann mycket jag skulle kunna göra i min vanliga vardag. Men det fanns också något först obekant mer – ett ”magis” som Ignatius av Loyola kallar det – som pekade på ett sätt att ge mer radikalt, mer kompromisslöst, genom att ställa hela mitt liv, allt jag är, i Kristi tjänst av medmänniskan genom Kyrkan. Att som präst i Jesuitorden helt och fullt bli ett verktyg för att förmedla Kristus till andra och hjälpa honom att hjälpa själar.

Och när jag reflekterade över mitt liv fram till nu – allt gott och ljust, men också allt det som varit mörkt och fört mig bort från Gud – kunde jag se Guds närvaro och hur Jesus gått med i allt, som för att tålmodigt och varsamt peka på det jag nu kunde se: så som mitt liv hade blivit, och så som det inte hade blivit, det som hade burit frukt och det som inte hade burit frukt, hade fört mig till en punkt av total frihet. Det fanns inget som band mig vid något, inget som hindrade mig från att göra det som den rike ynglingen i Matteusevangeliet (19:16–22) blev uppmanad av Jesus att göra men som han inte gjorde, nämligen att sälja allt och följa honom. Jag såg erbjudandet att säga ja.

Jag kunde också föreställa mig den rike ynglingen och hur hans liv med allt han ägde, med alla möjligheter till andra vägar (vår tids kanske dyraste och mest svåravvarade ägodel?) – det vill säga det som fått honom att vända på klacken – sedan kom att präglas av den malande frågan ”vad hade hänt om jag hade sagt ja till Jesus erbjudande?”. När jag själv försökte leva mig in i hur jag låg på dödsbädden och såg tillbaka på mitt liv med insikten om att jag hade erfarit en andlig kallelse men varit för bunden vid min bekvämlighet, för feg, för att inte våga följa den och se om den var på riktigt – ja, då bestämde jag mig för att göra det som den rike ynglingen inte hade gjort. Vad kunde jag förlora?

En sak visste jag – mitt liv hade, utan att jag hade efterfrågat det eller kunnat påverka det, kommit till en punkt där Gud på något sätt ville skriva ett nytt kapitel med mig. Det var som en gammal vän sammanfattade det när jag tog farväl för att åka till Tyskland och den tvååriga tillvaron som novis där: ”nu följer du den väg som har sökt dig länge”.

Ja, jag sålde och lämnade allt för ett liv i fattigdom, kyskhet och lydnad – och, inte minst, en lång och grundlig utbildning för att testa och förbereda mig för det. Inte en enda dag har jag ångrat att jag tog detta steg och sade ja till det som friheten visade mig.

Självklart är inte varje dag i ordenslivet och präststudierna en dans på rosor. Men det är det inte heller i andra livsformer, det har Gud redan visat mig. Självklart är det inte alldeles enkelt. Men det är heller inte andra livsval, det har jag också sett. Självklart är jag bunden och kan inte göra exakt det jag vill, när jag vill och hur jag vill. Men säg den tillvaro som inte är så? Den verkligt viktiga frågan är väl snarare för och till vad man binder sig. Även om det inte var det jag länge trodde att jag sökte, vet jag att den bindning jag nu har gjort vid Kristus har gett mig en ny frihet att vara och bli mig själv som Gud tänkt sig – och därmed en frid som jag aldrig trott varit möjlig.

P. Thomas Idergard S.J., kaplan i S:ta Eugenia församling