Ad maiorem dei gloriam
Ignatius av Loyola avbildas ofta hållande en bok med Jesuitordens motto Ad maiorem Dei gloriam, till Guds större ära. Underligt nog bestämde sig de första jesuiterna tillsammans med Ignatius för att använda den latinska komparativformen maior, större. Att leva till Guds ära tycks inte vara tillräckligt. Ignatius verkar inte ha nöjt sig med medelmåttighet utan ville ha ut mer, det latinska magis, ett annat typiskt ignatianskt uttryck. Livet må vara behagligt och sammantaget tillfredsställande, men i slutet av dagen frågar man sig ändå: Var det allt? Finns det inte mer?
För mig blev frågan aktuell under de sena tonåren. Är du nöjd med kursen ditt liv håller eller måste du ändra färdriktning? Kan du med tillförsikt och glädje se på framtiden? Att ifrågasätta krävde mod och öppenhet. Mitt svar blev att bryta med min tillvaro i Stockholm och flytta till Uppsala för att studera teknisk fysik. Tvivlen och ovissheten vägrade dock ge efter. Perspektivet att arbeta som civilingenjör eller fysiker samt att bilda familj var visserligen tilltalande, men det kändes som om någonting saknades.
Sedan högstadietiden på S:t Eriks katolska skola i Stockholm hade jag i praktiken inte haft någon kontakt med kyrkan och blivit alltmer skeptisk till religion och möjligheten till kunskap om Gud, en tendens som de senaste åren hade förstärkts av mina naturvetenskapliga studier. Av en tillfällighet bjöd en bekant med mig på en resa till Rom. Tanken var att tillbringa stilla veckan och påsken tillsammans med påven och unga katoliker från hela världen. Mot all förmodan bestämde jag mig för att följa med, ett beslut som fortfarande framstår som en gåta för mig. Veckan i Rom gjorde stort intryck på mig. Det var detta jag hade sökt. Här fanns någonting att hänge sig åt, någonting som inte kunde överträffas.
Jag engagerade mig i den lokala församlingen och började föra ett aktivt böneliv. Tids nog infann sig tanken på att bli präst eller ordensman. Att leva ut min kallelse till ett kristet liv som lekman inom äktenskapet hade alltid varit ett alternativ, men i slutändan tycktes Gud ändå kalla mig att gå en annan väg. Som ordensman verkade jag kunna leva ett liv präglat av mer gemenskap med Gud och större glädje för andra och för mig själv. Jag prövade min kallelse under en ignatiansk reträtt och beslöt mig för att gå med i Jesu sällskap. Under min studietid hade jag haft kontakt med jesuitorden via S:t Lars församling i Uppsala, varför det kändes naturligt att bli jesuit i stället för stiftspräst eller munk. År 2007 avslutade jag mina studier i teknisk fysik, flyttade till Tyskland och inträdde i orden.
Novitiatet, den första utbildningsperioden, var en intensiv tid präglad av utveckling på det mänskliga planet och tillväxt i relationen till Gud. Särskilt den stora reträtten, de andliga övningarna som utgör kärnan i ignatiansk spiritualitet, var viktig för mitt beslut att stanna i orden och avge ordenslöften i slutet av novitiatet. Ändå är min kallelse långt ifrån ett avslutat projekt. Att leva till Guds större ära är någonting man måste besluta sig för varje dag på nytt.
P. Mikael Schink S.J., doktorand i teologi och studentpräst i S:ta Eugenia församling